Fräs i Bitarna

Jag har en vän som heter Kenneth Kålbit. Han e kall och svart, porös och ganska dyster. Om man kommer honom för nära så färgar han av sig dystert svart. Han går ofta på tjack och dansar mazurka för att retas. Om det är någon som kan räkna så är det han. Ett till tiotusen är inga problem. Han springer oxå 100m på under åtta sekunder. Han brukar hota sina arbetskamrater till livet då och då och äter ofta mozarella till lunch. Hans ena ben är för kort och han måste alltid lämna in sina byxor till skräddaren på hörnet. När han svarar i telefonen så rinner det lätt ut triviala allmosor ur hans mun och förgiftar omgivningen svårt. Hans surt förvärvade pengar lägger han på samlings dvd:er, inträdesbiljetter, folköl, amerikanska lyx cigaretter och förskönad poesi. Han tror sig leva i svår dekadens och citerar ofta Hemingway och Lennon, medans han egentligen lever ett oumniserat ungkarlsliv utan varken sig kvinnor, dans eller sång. Hans förkärlek för kålhuvdsdockor blir alltför påtaglig när han stalkar kvinnor på internet med liknande drag. Han ska snart sluta sitt jobb...
Han e tuff!
Kenneth Kålbit heter egentligen nåt helt annat...